Rädda barn och fulla föräldrar

Posted on november 20, 2010

0


Att vara berusad eller full kan i vissa fall vara en skön avslappning. I många fall är det ett skamligt tvång. För ett barn är det alltid obehagligt. Vi vuxna pratar dumheter, blir sentimentala, tafsiga – på varandra, luktar konstigt och är inte mycket till tröst om man som barn skulle få magknip eller råka ha en mardröm. Vi är på det stora hela inte mycket att hänga i julgranen.

De flesta av oss vet om detta, har vi fest hemma är barnen hos antingen den andre vådnadshavaren eller om båda är på festen hos en kompis eller någon annan som vi med rätta kan förvänta oss är nykter. Vi löser sånt här. Sedan finns det de som inte har den här kontrollen och där barnen får uppleva detta om och om igen. Barn till alkoholister.

De flesta kommentarerna på nätet och i tidningarna idag handlar om kontrollsamhället. Att vi skulle få ett angivarsamhälle. Rätt, men det gör mig förbannad för även om Madeleine Leijonhufvud i mitt tycke kom till en lite stollig slutsats (Läs mer här) så hade hon åtminstone hjärta att se på livet ur barnets perspektiv, hon  brydde sig inte om hur vi vuxna skulle drabbas av hennes förslag. Det tråkiga är att ur barnets perspektiv blir hennes förslag ännu mer stolligt. Så låt oss stanna kvar där vi var. Hos alkoholistbarnen.

Har du pratat med ett alkoholistbarn någon gång? Eller varit ett? Då vet du att de som regel lägger ner en oerhörd fokus och energi på att skydda just den drickande föräldern. De förnekar sig själva för att skydda. Skulle ett sådant barn dessutom riskera att mamma eller pappa eller ännu värre båda skulle hamna i fängelse om de berättade hur de hade det hemma skulle de aldrig berätta. Det är svårt nog för ett av dessa barn att anförtro sig åt någon. Att våga ta den där risken att något hemskt ska hända. Genom att göra föräldrarnas drickande straffbart enligt lag tystar man de här barnen. De blir förövarna om hemligheterna kommer ut. Deras straff blir så oerhört mycket värre än det föräldrarna kan tillmätas. Det blir deras fel att familjen rivs isär, om än för ett litet tag bara i bästa fall.

Jag tycker mig dessutom komma ihåg att det finns forskning som visar att barn alltid har det bäst hos de egna föräldrarna. Att urusla föräldrar är bättre än andra föräldrar.  För den starka bindning som barnet får till sina föräldrar under den allra första tiden. Den trygghet som de, för oss utomstående vuxna absurt nog, står för, den kan inte återskapas.

Att vara alkoholist är inte straffbart i Sverige. Att hota med straff har aldrig heller visat sig vara en bra väg att bota beroendesjukdomar. Dessa människor är ofta redan så tyngda av sin ångest över sin egen uselhet att det kan vara idé att inte lägga på fler grunder till ångest, inte skuldbelägga mer utan att istället hjälpa familjen.

Och framförallt, straffa inte barnen. Om barnen kan vara mer säkra på att inget hemskt kommer att hända mamma och/eller pappa kan de våga prata om det tidigare och kanske kan faran avvärjas. De farliga olyckor som Leijonhufvud varnar för kan inte göras ogjorda genom ett straffrättsligt förfarande. Men de kan förebyggas genom ett proaktivt arbete med familjerna med förhöjda risker. Familjer där en eller båda föräldrarna super eller knarkar helt enkelt.

Och det finns redan idag så mycket att reagera på. Prata med skolbespisningarna i storstädernas utsatta områden. De lagar extra mycket mat på måndagarna för det är så många barn som är vrålhungriga efter helgen hemma. Skolorna serverar frukost för barnen får ingen hemma, de kan inte koncentrera sig för att den egna magen knurrar så mycket. Allt det här finns redan. Skapa inte nya situationer, nya kontroller. De vi har fungerar alldeles utmärkt. Och de säger att det finns mängder med barn som behöver hjälp. Inte fler kontroller.

Svårigheterna med en lag av det slag som Leijonhufvud föreslår, blir dessutom för många. Om jag får återgå till vårt vuxna perspektiv. Räcker det att en vårdnadshavare är nykter, kan man ha en stand-in som designated nanny? Måste vederbörande inneha körkort? Är det nolltolerans eller vid vilken promillegräns gäller detta? Vem ska utföra kontrollerna? Usch, det blir alldeles för enkelt att raljera.

Viktigare är att vi redan har ett sanktionssystem i Sverige för föräldrar som utsätter sina barn för fara. Och de sociala myndigheterna skulle faktiskt få mindre möjlighete att genomföra sanktioner om det lagstiftades  så som Leionhufvud vill För en lag måste vara exakt. Den måste prövas och bedömas av människor som inte har kompetens i sakfrågan – barns väl och ve – utan i straffrätt. Eller är nämndemän. De sociala myndigheterna har en annan möjlighet idag att agera snabbt, att på kunskap om barn, kunna göra bedömningar  för vad som är bäst för barnet. Risken är alltså att barnens skydd skulle försvagas om Leijonhufvud fick gehör för sitt förslag.

I övrigt vill jag ge professor Leijonhufvud en eloge och en kram för att hon lyfter fram barnens situation i medias ljus.

Advertisements