Refaat all over again

Posted on november 20, 2010

0


Refaat El Sayeds största blunder var inte att han stoltserade med lånta fjädrar. Hans falska doktorstitel var för all del falsk, men det var trixandet med böckerna, den krumma bokföringen som fällde honom. Ändå kommer vi inte ihåg honom främst för hans ekonomiska brottslighet. Utan för hans falska hatt.

Detta borde ju ha gett en tankeställare till de som står inför samma fåfängans frestelse. Ändå faller några som har så mycket att förlora på eget grepp. Sven Otto Littorin har dessutom låtit sin fåfänga ta krysstag på honom två gånger. Först med en akademisk examen som var en köpeexamen från ett bluffuniversitet. Och nu i veckan när han hade blivit inbjuden att gästforska på Stanford. Som han inte hade blivit. Hans gode vän som jobbar där har bjudit in honom för att hjälpa till och vara kunskapskälla. Hans falska uni-examen blev avslöjad. Hans horbesök blev avslöjade. Ändå trodde han inte att skulle bli avslöjad när han som inte innehar någon akademisk titel blir inbjuden att gästforska på Stanford? Du kan läsa mer här.

Mannen har ju varit minister i Sveriges regering. Räcker inte det för att mätta ett hungrigt ego?

Sedan har vi vår sydsvenske streber, Per Eriksson, rektor för Lunds universitet. Nordens största lärosäte. Som så målmedvetet jobbade på att bli professor att han inte hann med att göra något vetenskapligt arbete. Man måste nämligen vara professor för att kunna bli rektor och rektor är det finaste man kan bli som administratör. Vilket var just vad Per Eriksson valde att bli en bit in i sin akademiska karriär.  Och ska ha varit bra på. Du kan läsa mer här.

Det var redan vid tiden för hans tillsättning en hel del diskussioner om valet av honom. Men starka krafter talade sig varma för honom och så här i efterhand bör naturligtvis även dessa granskas. Vad hade de att vinna? Är de rätt personer att få yttra sig om en rektorstillsättning om de antingen inte bryr sig om att granska de sökanden alternativt om de med den kunskapen valde att bortse från mygel?

Fusk i den akademiska världen sänker karriärer som ingen annanstans. Det handlar inte om några års avstängning där inte. Tredje man, studenterna, andra forskare, institutionen, alla drabbas. För när det regnar på prästen så stänker det rätt rejält på klockaren också i den världen.

Vad gör det värt att ta risken? Eller kommer den frågan aldrig upp för de här människorna? Ser de enbart den upplevda svagheten av att inte ha den rätta titeln att de inte tänker på den svaghet de visar med sitt fusk? Ser de inte att de skapar en ännu större svag punkt att angripa med de lånta fjädrarna?

Undrar hur många andra som just nu darrar på manschetten och hoppas att deras CV:n inte granskas närmare? Det kanske ligger många gravade hundar här.