Ett barns argumentation

Posted on april 11, 2011

2


Saab-sagan rullar vidare. Sedan slutet av förra året har man inte betalat sina leverantörer. Återigen riskerar Trollhätteborna att stå utan ortens kanske mest kända arbetsgivare. Många familjer vet inte hur framtiden ser ut. De befinner sig i en sorts limbo.

Och så ser livet ut ibland, vi är många som har fått lämna en arbetsplats efter att hela arbetsplatsen eller åtminstone den egna tjänsten har lagts ner. Min första erfarenhet i den här vägen var när annonskontrollen på tidningen Arbetet i Malmö lades ner. Jag kan ha varit 20 år gammal och jobbade på Arbetet på helgerna och i butik i veckorna. Att förlora jobbet raserar inte enbart ekonomin, varar arbetslösheten ett tag raserar den även din uppfattning om dig själv, i värsta fall även andras uppfattning om dig. Det ställer allt på ända. Och ändå måste det vara så ibland.

När det gäller Saab får jag ändå en känsla av att det ligger några gravade hundar och sprider sin stank över frågan. Jag har ju redan tidigare vädrat mina olustkänslor när det gäller Victor Muller. Och mitt intryck har ju inte blivit bättre sedan dess. Jag har ändå försökt rannsaka mig själv för jag vill inte skriva ett vad-var-det-jag-sa-inlägg utan titta på det som har hänt den senaste tiden.

Och det är nu som jag påminns om den argumentation som två barn i min absoluta närhet fulla av tillförsikt använde sig av när de vill åstadkomma något alldeles speciellt, något det redan sagts nej till oftast. Eller något som de visste egentligen var ett givet nej.

Jag förstår om Saabs leverantörer har velat vara tillmötesgående, samtidigt som en del mindre säkert i hög grad är beroende av Saab som kund och därför har låtit fakturor släpa efter lite. Samtidigt måste alla ha varit medvetna om att Saab har varit en högriskkund när det gäller krediten. Ändå tog det tre månader innan någon ställde in leveranserna. I åtminstone samma tre månader har också Saab vetat att deras likviditet är noll. Samtidigt som orderboken har varit ganska full. Och ändå inte agerat? Varför inte?

Den där dagen då tv-nyheterna först rapporterade att leverantörer ställt in leveranser till Saab så var den enda leverantör som de kunde namnge Saabs pr-byrå. Där kom den där doften av gravad hund…

De inställda leveranserna var oroväckande, vi ömmade för de Saab-anställda som skulle behöva gå igenom samma ovisshet igen. Och när alla ställde samma fråga, vad ska hända nu, hur snabbt kommer det att gå utför för Saab, så kom det en glädjande nyhet. Antonov var beredd att kliva in med alla sina pengar för att rädda Saab.

Jomenvisst.

Fait accomplit, skulle kanske ett franskt barn kalla sin taktik. Man ser till att hamna i en situation där den enda möjliga utvägen verkar vara den önskade. Som förälder brukar man skaka på huvudet, ett litet leende kanske och så upplyser man ättelägget om att det fanns fler alternativ. I värsta fall att deras plan var tanklös och orsakade någon annan lidande. Men nu är inga barn direkt involverade, inga småsyskon eller lekkamrater offer för de sluga ränkerna. En väldig massa människors trygghet och utkomst står istället på spel.

Kan det vara så jävligt att det handlar om sluga ränker? Har de gett sig katten på att de ska få in Antonov och hans pengar i företaget. Som de ser ut idag fanns det redan från början ingen möjlighet att klara Saab med det kapital som de hade till förfogande, de bör alltså redan från början ha haft en plan B.

Frågan är bara om de har varit så lusfräcka/jävliga att de har spelat så högt att de har låtit obetalda fakturor släpa i ett par månader utan att försöka lösa situationen för att hamna i en situation där Antonov inte bara blir nödvändig utan också varmt välkommen?

Idag rapporterades att det nu är runt 130 leverantörer som har ställt in leveranserna. Det är inte bara 130 delar eller mer som saknas. Det är 130 företag som borde ha fått in pengar till löner, till sina leverantörer.