Män som hjälper kvinnor

Posted on mars 14, 2011

1


Klockan är 03 och jag är vaken. Brandlarmet i byggnaden som jag bor i satte igång för en halvtimme sedan.  En granne hade visst somnat ifrån en kastrull på spisen. Så nu är jag vaken och har tid att skriva om något som jag har fått anledning att återigen tänka på.

Jag är kvinna och som sådan möter jag ju män i mitt arbete. Ofrånkomligen. Och många vill stötta mig. Jag har under en stor del av mitt yrkesliv arbetat i huvudsakligen mansdominerade branscher och det är många män som välkomnar att en kvinna kommer in.  Och jag får många råd, tips om vad som är viktigt. Jag kan inte säga att jag någon gång har mött fientlighet eller öppet översitteri. Inte som jag kan dra mig till minnes i alla fall.

Ofta när det idag diskuteras ”könsmaktsordning” så klagas det på att män sluter allianser och även fattar beslut under omständigheter dit vi kvinnor inte har tillträde. Och det må vara så, jag har dock aldrig gjort den erfarenheten själv. Däremot har jag emellanåt träffat på män som hjälper kvinnor. Och de förbryllar mig.

Den före detta polischefen som blev dömd efter att ha gått långt över gränsen i ett bdsm-sammanhang ska enligt media ha gjort sig ett namn som den som utmärkt sig inom poliskåren för att arbeta med jämlikhetsfrågor och för att lyfta fram kvinnor på arbetsplatsen. En man som hjälpte kvinnor.  På jobbet. Privat var han en man som njöt av att förnedra kvinnor. Och jag lägger ingen värdering i detta, absolut inte. Bdsm är numera en lika laglig, frisk och respektabel sexuell läggning som homosexualitet eller någon annan sexuell läggning som inte tillhör majoritetens val. Och det respekterar jag. Så länge man håller sig inom lagens råmärken. Vilket inte var fallet med polischefen men det är temat för en annan diskussion.

Många förvånades över hans hyckleri, för man kan ju inte både hjälpa kvinnor och njuta av att förnedra dem. Menades det. Fast jag tror att man kan det. Men vi kanske ska lämna just polischefen utanför, hans extrema sexualitet och kriminalitet hoppas jag utgör ett undantag. De män som jag träffar på, de män som hjälper kvinnor, gör det ofta rätt ordentligt. De tar gärna till orda på möten och framhåller att vi måste försöka få fram kvinnor till olika positioner. De har gärna någon i sin grupp eller på sin avdelning som de ser som sin protegé, ofta en lite yngre kvinna. De är aldrig tafsiga, de förväntar sig inga fysiska fördelar.

Mellan skål och vägg talar de gärna om sin protegé och nämner inte sällan att ”om hon bara var lite mer självsäker” eller ”hon måste våga ta för sig mer” och framhäver ofta att det är något som de försöker hjälpa henne med. Själv hade jag en chef som tog med en lithografi och hängde över mitt skrivbord med texten ”Snälla flickor kommer till himmelen, stygga flickor kan komma hur långt som helst.” Han ville att jag skulle vara lite tuffare. Och han skulle gärna hjälpa mig att bli det. Tavlan satte han upp så att jag skulle komma ihåg att vara lite modigare, som ett mantra för mig.

Håll utkik efter de här männen. Trevliga karlar. Inga skitstövlar utan de tar gärna ett steg tillbaka för att låta sina protegéer stå i förgrunden. Framhåller att ”Emelie” har varit till stor hjälp eller låter ”Jasmina” göra presentationen. De är motsatsen mot den vanliga bilden av en mansgris. De snor inga idéer, de tafsar inte.

Så varför låter jag då inte så förtjust i dem? Jag hamnar numera i konflikt med dem.  Jag har kanske blivit för gammal. Jag ser dem kanske i ett annat ljus numera. Som det här med att de vill stötta kvinnor, hjälpa dem att bli tuffare/självsäkrare/mer framåt. Det är fint. Och många unga, kanske framför allt kvinnor, behöver lära sig det. Och många unga människor behöver en mentor. Så långt är allt bra. Problemet är att jag inte är säker på om denna storebrorsattityd är så effektiv. En beskyddande storebror/fadersfigur är en himla trygghet men den gör dig inte tuffare, inte mer till en fighter. Däremot känns den bra för den man som får vara storebror/fader. Och det är här som jag känner en liten svag känsla av olust.

Om det hela blir en win-win situation så har jag absolut inget att invända. Då spelar motivet ingen större roll. Men ofta vill storebrodern/fadern fortsätta i den rollen. De vill ha kvar beundran, de vill ha kvar den superiora ställningen. Även om protegén skulle klättra och bli deras kollega. Eller, fortfarande underställd, gå emot sin välvillige mentor.  Kanske argumentera emot honom på ett möte. Det blir då inte frågan om en motstridig åsikt utan om ett svek. Istället för logik och rationalitet hamnar vi på en nivå med emotionalitet och dolda motiv. En nivå där vi inte vill vara. För här börjar det göra ont. En man som utan problem kan ta en rejäl ordfäktning på jobbet, som absolut inte är snarstucken känner sig nu sviken och knivhuggen i ryggen. För protegén gäller inte samma regler som för de andra kollegorna. Och det kan vara svårt att se detta. För man är ju som protegé lite viktigare än de andra, det är högt till tak när vi luftar idéer, man landar mjukt när man provar sina vingar. När man så känner sig flygfärdig och bestämmer sig för att flyga på egen hand märker man att ens luftrum är fullt av fallgropar.

Kanske måste dessa män som gärna hjälper kvinnor också lära sig att låta sina protegeer gå.

Tillbaka till polischefen. Att vara en storebror/pappa till en kvinna och försöka hjälpa henne att bli tuffare är en form av dominans. Och det är min erfarenhet att män som gärna hjälper kvinnor ofta har en ganska stark ledarpersonlighet. Är dominanta om du föredrar det uttrycket. Och det är inget fel i det. Så länge de tänker på att deras motiv kanske inte helt igenom är altruistiska. Utan att det även finns en belöning för dem i den här formen av mentorskap eller i att vara den här formen av förgrundsperson.

De säger ofta ”vad kul att det blir fler tjejer här, det kommer att lätta upp stämningen lite.” ”Bra att det kommer in en kvinna här för då måste vi skärpa oss.” ”Ditt sätt att vara, din kvinnliga charm kommer att ligga bakom 30 % av din försäljning, där har du verkligen en fördel. ”.  Det låter snällt, välvilligt, men det är en von-oben-attityd. Och för att vara helt ärlig, ingen handlar för några 100 kkr bara för att jag är kvinna.  Det är inga 30 % av min omsättning som utgörs av företagskonton som fixar ett inköp på 250 000 kr bara för att jag är kvinna.

Och när man har svikit sin mentor, sin storebror på arbetsplatsen och reaktionen kommer. Då blir det bittert. En reaktion som man inte förstår, för man har ju gjort precis det som han har peppat en att göra, då blir fallet så mycket större. Innan har han funnits där som en sorts krockkudde. Efter att man har sagt emot honom, lobbat för ett annat förslag än hans, då står man helt ensam, ens främste bundsförvant är inte längre där. Tvärtom har man helt tydligt sårat någon som har ställt upp så mycket för en. Det är ett hårt fall.  För hur skarp dam jag än är så vill jag inte att någon ska bli ledsen på mig, känna sig sviken av mig. Motståndare ja, back stabber nej. Så då går jag hem och lipar och undrar varför det ska vara på det här viset.

Unga kvinnor och män behöver mentorer på arbetsplatsen. Något erfarnare kollegor som hjälper, som knuffar fram dem i ljuset. Och unga kvinnor kan lära mycket av män som redan har tagit några duster. Men bli inte så förtjust i din roll som mentor/vägledare att du inte ser dina egna motiv och belöningar av den här rollen. Tänk istället att den dagen hon på ett övertygande sätt säger emot dig öppet på ett möte är den dagen du har lyckats med din uppgift.

Varför skriver jag detta? Jo för att jag för någon vecka faktiskt grät ögonen ur mig för de elakheter som en kollega kläckte ur sig när jag påpekade att mitt säljresultat kommer att bero på att jag gör ett bra jobb och att jag förtjänar att mitt säljdistrikt respekteras som de andra förväntar sig att deras respekteras. Det här var den kollega som rekommenderat mig för företagsledningen och som så gärna ville hjälpa till att ge mig en flygande start på det nya jobbet. En man som tycker om att hjälpa kvinnor.

Just då, när jag blev ledsen över att jag så tydligt förstört en yrkesmässig vänskap undrade jag om jag verkligen ville jobba med det där. Det vill jag och det har gått jättebra efter den här händelsen. Detta tackar jag det faktum att jag inte längre är en ung kvinna utan efter ledsamheten visste vad jag kan och att jag kan stå på egna ben även i hård vind. Men hade jag varit yngre och oerfarnare hade jag nog tagit för givet att det var mitt fel. Varför skulle annars en man i femtioårsåldern reagera så starkt?!