Att göra lyckliga människor rädda

Posted on januari 10, 2011

0


Självfallet utgör ett ständigt predikande av hat en djupt destruktiv handling som kan få lika skadliga och ohjälpliga konsekvenser som våldshandlingar.” Nej, det handlar inte om förra årets svenska valrörelse eller skotten i Tucson AZ. Det handlar om hur nazisterna tog makten i Tyskland under tjugo- och trettiotalet. Om hur tyskarna blev nazister. Citatet kommer från Bruno Manz självbiografi. (Bruno Manz: Fångad av hakkorset.) Historien upprepar sig. Sedan skotten i Tucson, där kongressledamoten Gabrielle Giffords sköts av en ung man under ett offentligt möte har den här debatten svallat högt i USA. Den borde ha svallat lika högt här i Sverige under eller åtminstone efter valen den 19 september.

Ett inlägg i The New Yorker från igår (Läs här) behandlar just detta. Detta som jag fick magknip av under valrörelsen och starka misstankar om efter valet. Hur debattklimatet mer än debatten påverkar våra upplevelser av vad som måste göras.

Jag vet att alla som var engagerade i valet 2010 kommer att säga att det handlade väldigt mycket om sakfrågor. Viktiga sakfrågor. Att statsminister Reinfeldt tex inom sitt parti dessutom extra påpekade att man inte tolererade smutskastning och personangrepp från de egna valarbetarna. Även socialdemokraternas ledare Sahlin yttrade vid något tillfälle att det varit en hård valkamp men inte en smutsig. Och ändå kommer jag ihåg den som just smutsig.

Man underlät visserligen från Tobleroneskämt och Reinfeldts cockerspanielappeal på damerna, man kallade vare sig män eller invandrare för djur. De var politiskt korrekta och utsatte vare sig varandra eller speciella grupper i samhället för skamliga angrepp. Istället satte de vår trygghet, vårt samhälle under skarp och ihållande attack.

Pristagaren i ekonomi till Nobels ära 2008, Paul Krugman verkar ha fått samma magknip hemma i USA. (Läs här) Här nämner han också en rapport från USA:s Homeland Security 2009 som varnar för att en ökande höger extremism har funnit grogrund i USA.  Och med den ökande risker för våldshandlingar.

Reinfeldt pratade om ett ”skräckscenario” om de rödgröna kom till makten. Sahlin pratade om en fullständig nedmontering av välfärden. Man pratade om att just det här valet var oerhört viktigt för Sveriges framtid. Vilken väg vi ville gå. Jag tror inte man gjorde det av ondska, man ville bara att väljarna skulle se möjligheterna och förstå att det var viktigt att gå och rösta. Men jag hörde inte det, och jag misstänker att många med mig inte heller hörde det. Vi hörde istället att ”nu är det kris folk, det kan gå åt helvete för Sverige.” Från alla håll. (Jag ska dock lägga in en brasklapp här för Miljöpartiets Wetterstrand, jag kan inte påminna mig ha hört henne använda den sortens språkbruk och hittar heller inga exempel på det när jag nu googlar valrörelsen. Å andra sidan är klimathotet idag vad det kalla kriget och atombomben var för oss på sjuttiotalet.)

Svenskarna har i stora undersökningar betecknat sig själva som ett lyckligt folk. I en stor Cambridgeundersökning från 2007 var vi på delad femteplats (läs mer här) över de folk i världen som kände sig lyckligast. I SOM-undersökningar från bl.a. från 2005, Göteborgs universitet (lästips här) , betraktar vi oss också som på det stora hela lyckliga människor (9 av 10).

Under framförallt hösten kunde vi märka hur detta ändrades. Hur samtalen kom att handla om rädslan att bli sjuk, rädslan att förlora sitt hem, rädslan att bli utsatt för våld. En allmän oro av att samhället är på väg åt fel håll. Inte åt något speciellt håll, utan utifrån var och ens subjektiva mening fel håll. Och här är det något som inte stämmer. Man ska för all del aldrig vara riktigt nöjd, men någon borde vara ganska nöjd. Någon mer än sverigedemokraterna.

Skräckens demagogi fungerar för att hålla oss på tå, hålla oss alerta. Visst kan vi tycka att Reinfeldt verkar vara en bra och handlingskraftig karl som inte tvekar att ta ansvar när landet står inför en katastrof. Eller få oss att hålla fast vid våra solidaritetsideal och rösta på en socialdemokrati i bryderi. Skräckens demagogi gör mer än så med oss. Ord är viktiga, de förmedlar mer än bara en lexikal betydelse. Vi får upp ögonen för det som inte är bra, vi söker bekräftelse för att vår oro är befogad. Och den som söker, den skall också finna. Så stiger rädslan. Och tanken var ju bara att vi skulle göra det ”enda rätta”, vilket det nu än var ur ens eget perspektiv.

Men vad gör vi när vi är rädda? Jo vi skyddar oss och våra nära. Rädslan har en annan prioritetsordning än förnuftet. Rädda människor låser sin ytterdörr. Och här tror jag att nyckeln till sverigedemokraternas relativa framgång i valet ligger. Det var inte så mycket deras egna argument som vann rösterna. Det var istället de etablerade riksdagspartiernas sätt att argumentera som vann röster åt dem. Vi låste ytterdörren med dubbla slag.

”De goda” gjorde sedan samma sak på tex Facebook där de bad alla deras vänner som röstat på SD att ta bort sig från deras vänlistor. De låste också ytterdörren.

En sak måste man komma ihåg. En hel del av det som är temat i en valdebatt är saker som inte alltid intresserar så starkt. Mycket är dessutom ganska komplexa frågor som man inte alltid har grepp om. Eller vill ha grepp om. När jag äntligen förstod hur marginalskatten fungerar förstod jag av hur begreppet användes att det var fler som inte begrep vad det handlade om. (Den och offsideregeln var länge gåtor för mig. Någon sorts mental blockering.) Däremot förstår alla begrepp som skräckscenario, katastrof, otrygghet, fattigdom, utanförskap och oansvarigt. Och vi lyssnar på dem. Och då vi inte riktigt får något entydigt begrepp om varför de används, utan istället ser att vart vi än vänder oss så riskerar vi ovannämnda saker. Då blir vi osäkra och rädda. Vi vågar inte längre lika mycket, vi förvaltar istället för att investera. Om uttrycket tillåts också i ett sammanhang som mer handlar om hur vi agerar som människor.

Och någonstans kommer det alltid att sitta någon som ser allt detta, som känner oron och rädslan och ser att politikerna, trots att de är så medvetna om farorna inte gör något reellt åt det. De bara pratar om det. Jag kan inte se det som något annat än ett logiskt resonemang att om vårt samhälle står inför stora hot och de som har fått makten att göra något ändå bara pratar om det, så måste någon annan göra någonting.

I Gellert Tamas bok om lasermannen yttrar lasermannen liknande resonemang, någon måste göra något. I Tuscon ska liknande tankar ha redovisats på skytten Jared Lee Loughners hemsida. Att som nu i USA förklara att ” att ett angrepp på en folkvald är ett angrepp på alla folkvalda” när man varje vecka har demonstrerat framför den folkvaldes kontor med entydiga plakattexter om att hon ska elimineras. Det fungerar inte. Att tro att det skulle fungera är att inte veta något om livet. Eller marknadsföring. Det var säkert roligt för de svenska poltikerna att använda samma språkbruk som de stora grabbarna over there. Men tänkte inte någon en tanke på hur samhället ser ut over there?

Både DN (här) och Svenskan (här) redovisar hur debatten i USA nu handlar om själva debattklimatet. Hur många nu uppmanar till sans och förnuft. Jag uppfattar det som att båda tidningarna har ett von oben perspektiv i frågan och enbart av ren anständighet låter bli att säga ”det kunde vi ha sagt er!”. Men kanske är det bara jag som är trött på att få magknip och förgäves letade efter det svenska perspektivet.  Det kommer kanske?

Känslan av att behöva försvara sig, mot inkräktare i mitt hus eller mot demokratins fiender på andra kontinenter, den känslan är stark i USA. Genomsyrar debatt, lagstiftning och agerande på såväl mikro som makronivå. Att stå under hot mår ingen bra av. Och avsett om vi omfamnar den liberala/konservativa politiska synen eller den solidariska/socialistiska politiska synen så vill vi väl att alla ska må bra? Eller, hemska tanke… Tänkte ni inte så långt?

Uppdatering kl 23.00

En amerikansk kommentar till debattklimatet som jag såg hos Truthandfiction nu i kväll och gärna delar med mig av: