Wikitveksam

Posted on december 13, 2010

1


Min ohöljda förtjusning över informationstillgängligheten på nätet, min, inte så smickrande, förtjusning i att få rätt, min lite barnsliga förtjusning i Whistle Blowers, denna juvenila beundran av rebellerna, precis som mitt ideal om en fri och granskande press har grumlats. Har fått en bitter och oangenäm bismak. Detta i samband med Wikileaks publicering av de nya hundratusentals nya dokumenten.

Någonstans gick Wikileaks fel, eller tappade greppet om situationen. Det senaste släppet salufördes på ett storslaget sätt av Wikileaks. Inte olikt det sätt som en storfilm från Hollywood lanseras.  Man avslöjar inte något om innehållet, men berättar hur det kommer att ”förändra allt”. I brist på en Julia Roberts eller en Al Pacino, åker en Julian Assange runt och sköter stjärnglansen och de hemlighetsfulla förhandsintervjuerna.

Vi bortser från eventuellt kriminella handlingar i Sverige som rör hans egen person enbart så lämnar det hela ändå en fadd eftersmak. Han hade medias öron, men byggde enbart upp spänningen för ”släppet”. Marknadsföringen av Wikileaks som ett viktigt instrument för sanningen och friheten blev viktigare än att sprida, diskutera sanningen.

I mina ögon sålde de ut sanningen och devalverade frihetens värde med sin lansering.  I 400 000 dokument är beska kommentarer om Carl Bildt bland det först media hittar? Eller var det så att just det materialet serverades pressen som en liten godbit. För det kan ju inte ha varit något längre dokument. Gissar jag helt fel när jag antar att det har gjorts en sållning så att lättbearbetade dokument, rena skvallerdokument, först presenterades i förvissningen att det är det pressen vill ha. Det är detta som enklast kommer att ge Wikileaks störst mediabevakning längst tid även efter att dokumenten släppts?

Att tortyr används regelbundet av de goda, att man mycket väl vet hur många civila som har dödats i Irak (66 000) (DN. här), allt detta bedömdes inte vara lika sensationellt? Och det är ju för all del sant, men om så viktigare att tala om, att diskutera. För oss andra, vi som inte har ett varumärke som måste pluggas.

Eller har jag missförstått allt, serverades pressen inga appetizers? Hittade de på egen hand skvallret så snabbt? De sökte kanske inte ens på ord som Basra eller Hellmanprovinsen? Eller Farcgerilla? (Svenska Dagbladet här.)

Om så är fallet skulle vi alltså ha Good Guys som torterar, en Whistle Blowerorganisation som är upptagen med varumärkesvård och en press som helst granskar statsministerns toffelhjältestatus. Det känns ju inte så bra.

Sidan om dokument som diskuterar Putin och Medvedevs rang i flocken så fanns det många viktiga dokument. Dokument som verkligen kan göra skillnad. Skillnad därför att de ger oss kunskap inför framtiden, insyn för att på ett bättre sätt kunna bedöma och värdera kommande situationer. Dokument som kan riskera människors framtid. Och om man är beredd att ta den risken då tycker jag att man ska visa respekt. Respekt för de som utsätts för fara, vare sig den här faran gäller livet, fängelsestraff eller arbetslöshet. Då ska det handla om de tunga sakerna. Som att soldater inte känner sig väl förberedda för sin uppgift, att andra får/tar sig vidlyftigare uppgifter än genèvekonventionen medger, att människor även ur krigsperspektivet dör i onödan. En utrikesministers egotripp ist mir Wurst i sammanhanget, hör inte hemma i sammanhanget.

Och så mycket som jag frossar i all den information som finns tillgänglig, alla de möjligheter den ger mig så är jag osäker på om allt faktiskt borde ha publicerats. Jag kommer tillbaka till skvallret här. Kunde de inte få ha skvallrat ifred?

Och vilken skada har publiceringen gjort? Vilken backlash kommer nu att drabba oss?  För att imperiet kommer att slå tillbaka, (Aftonbladet här) det kan vi vara övertygade om. Kanske hade det varit bättre för oss, världens allmänhet, om dokumenten hade fått sippra ut i offentligheten, och helt enkelt bara funnits där när det började osa katt. Något som redan finns är så svårt att lagstifta bort. Bortsett från yttrandefriheten och pressfriheten förstås. De förväntas naggas i kanten. Varför valde man en lansering à la Hollywood?

Man ska veta allt man säger men inte säga allt man vet. Ett ordspråk som ofta pockat på min uppmärksamhet den senaste tiden.