A Lady Doesn’t Kiss and Tell

Posted on november 13, 2010

0


På löpsedlarna idag står det att säpo hade rusat in i ett rum medan Camilla Henemark hade en dejt med en känd monark. Jag kan bara tycka att de bedömde situationen fullständigt korrekt, Med tanke på att frk. Henemark var i rummet menar jag.

Jag vill inte diskutera fel eller rätt i otrohet. Inte huruvida otrohet är förenligt med kungens uppdrag eller om århundrade långa traditioner av frillor. Vi lämnar moralen och monarken utanför ett tag.

Låt oss i stället prata om kvinnan. Kvinnan som inte bara är beredd att skvallra om att de har haft en affär, utan dessutom är beredd att berätta om sådant som hänt under deras träffar. Att det hela var och skulle förbli en affär måste ju ha stått klart för henne. Hans speciella ställning i samhället måste också har varit hennes bevekelsegrund för hon förefaller mig inte vara en kvinna som annars faller för äldre män som intresserar sig för miljön, är hängivna scouter och gärna vistas i skog och mark. I den frågan spekulerar jag naturligtvis enbart. Men att det inte skulle utmynna i en kärleksrelation med gemensamma julaftnar och allt annat som hör till måste ha stått klart från första början. Att det hela måste förbli en hemlighet måste ha varit lika klart.

När upphör ett löfte att gälla? När bedömer man att den där personen som man en gång frivilligt släppte in i sitt liv inte längre är värd att man står vid sitt ord?  När är ens egen integritet och den andres väl och ve så oviktiga att man säljer ut båda? Hur stor måste betalningen vara för att man medvetet kan välja att såra människor som man, antar jag, aldrig haft något att göra med? Visst, det var mannen som var otrogen men vad vinner älskarinnan på att såra tredje part?  Att mannen gör fel gör inte älskarinnan ansvarsbefriad för sina handlingar.

En plats på löpsedlarna. Några dagars uppmärksamhet. Är det allt som behövs för att sälja ut sig själv? Hur mår man efter att ha gjort en sådan sak?

Att sedan Henemark var ett sällsynt dåligt val av älskarinna får väl vara ställt bortom allt tvivel. Det bör nog kunna tas som en allmän tumregel att kvinnor som diskuterar sina PMS-besvär i kvällspressen inte är de bästa att på att hålla distans till media.

En arbetskamrat till mig förklarade en gång hur man ska välja en älskarinna med minst risk att bli avslöjad. Hon ska vara gift med en man som har pengar och riskera att förlora mannen och hans pengar om affären blir känd.  Det viktiga var risken att förlora pengarna. Som den tjugonånting unga kvinna jag var då tyckte jag att det var en vedervärdig livssyn.  Som den fyrtionånting kvinna  jag är idag känner jag att teorin känns förankrad i verkligheten. Vedervärdig eller inte vedervärdig.

För att inte så tvivel om min moraliska kompass. Jag tycker att otrohet är vedervärdigt. Det är ryggradslöst och det har för mig inte med det sexuella att göra. Och i och med att det inte är en sexuell fråga för mig har det ingen betydelse huruvida man får det man vill ha och anser sig behöva med sin partner. För mig handlar det om en enda fråga. Skulle din partner bli ledsen och sårad om han eller hon fick reda på din otrohet? Om svaret är ja, då är det fel. Det är då det blir vedervärdigt för mig. För när du sa att du älskar henne eller honom släppte hon eller han in dig i sitt liv. Du fick nyckeln till att komma bakom skyddsmurarna, han eller hon tog en risk med dig. Och du tog emot den nyckeln. Du tog ett ansvar att inte göra den här människan olycklig. Gör då inte det. Och om det inte går utan? Be om tillåtelse eller skilj dig, ta ansvar för vad du gör. Ibland är livet outhärdligt lätt.